Bayersk Viltspårhund

Här försöker vi samla den information som finns om rasen samt de regler som gäller för jaktprov och utställningar.

Rasstandard Bayersk Viltspårhund (Bayrischer Gebirgsschweisshund)

FCI-nummer
217

FCI-Standard 1996-04-01; tyska
SKKs Standardkommitté 1997-05-28

Ursprungsland/hemland
Tyskland

Användningsområde
Viltspårhund

FCI-Klassifikation
Grupp 6, sektion 2:1, med jaktprov

Bakgrund/ändamål
Alla viltspårhundar härstammar från jakthundarnas anfader, stövaren. En riktig stövare har mycket god näsa för spårarbete. De är mycket spårsäkra, synnerligen spårvilliga och under jakt har de ett välljudande drevskall. Ursprungligen använde man de säkraste och mest tillförlitliga stövarna till att förda i lina spåra det vilt man hade förlorat. Från dessa de lugnaste och mest lättfostrade stövarna avlades senare viltspårhundarna fram, både de som förda i lina sökte vilt liksom de som spårade upp skadat vilt. Genom inkorsning av genetiskt sett relativt närstående hundraser mot slutet av 1700-talet och början av 1800-talet uppstod dagens hannoveranska viltspårhund. Efter 1848 års revolution, som innebar uppdelning av de tidigare stora jordegendomarna samt därmed åtföljande förändring av jaktformerna från smygjakt och passjakt till användning av de vid samma tid förbättrade skjutvapnen, uppkom behovet av eftersökshundar. I synnerhet i bergstrakterna kunde man inte vara utan en hund som var specialiserad på ett säkert spårarbete i lina och hade ett högt skall, uthållighet och skärpa. Där visade sig den hannoveranska viltspårhunden vara alltför tung. För att få fram en hund som hade dennes färdigheter men var bättre anpassad till arbete i oländig bergsterräng, avlade baron Karg-Bebenburg i Reichenhall kring 1870 fram en elegant, förädlad och lättare byggd viltspårhund genom att korsa den hannoveranska viltspårhunden med röd bergsstövare. Med tiden kom den bayerska viltspårhunden att utklassa andra jakthundraser i bergstrakterna. Idag är rasen den klassiska jakthunden för yrkesjägare och skogsvårdare.

1912 bildades en rasklubb med säte i München, vilken är den enda officiellt erkända klubben i Tyskland för bayersk viltspårhund.

Helhetsintryck
Bayersk viltspårhund skall vara medelstor, inte alltför högbent, något överbyggd, men i helhet harmoniskt och lätt byggd. Kroppslängden skall något överstiga mankhöjden. Rasen skall vara mycket rörlig och muskulös. Huvudet skall bäras horisontellt eller något uppåtriktat. Svansen skall bäras horisontellt eller snett nedhängande.

Uppförande/karaktär
Rasen skall vara lugn och jämn till humöret, tillgiven sin ägare men avvaktande gentemot obekanta. Den skall vara en i sig själv stabil, självsäker, oförskräckt och lättfostrad hund, som varken är skygg eller aggressiv.

Huvud

Skallparti
Skallpartiet skall vara förhållandevis brett och lätt välvt med tydlig panna. Ögonbrynsbågarna skall vara tydligt markerade. Nackknölen skall vara föga framträdande.

Stop
Stopet skall vara markerat.

Nostryffel
Nostryffeln skall vara stor men inte för bred och näsborrarna skall vara vida. Färgen skall vara svart eller mörkröd.

Nosparti
Nospartiet skall vara något kortare än skallpartiet och smalna av något mot nosen. Det skall vara tillräckligt brett och får inte vara spetsigt. Nosryggen skall vara lätt välvd eller rak.

Läppar
Läpparna skall vara medeltjocka och täcka underkäken väl. Mungiporna skall vara tydligt markerade.

Käkar/Tänder
Käkarna skall vara kraftiga med ett perfekt, regelbundet och fullständigt saxbett. Tångbett är tillåtet.

Kinder
Kinderna skall vara måttligt markerade.

Ögon
Ögonen skall vara klara med uppmärksamt uttryck. De får inte vara för stora eller för runda. Ögonlockskanterna skall vara väl åtliggande och pigmenterade. Ögonfärgen skall vara mörkbrun eller något ljusare.

Öron
Öronen skall vara något över medellängd men får inte nå längre än till nostryffeln. De skall vara tunga, högt och brett ansatta och hänga tätt intill huvudet utan att vecka sig. Nedre kanten skall vara avrundad.

Hals
Halsen skall vara medellång och kraftig. Halshuden får vara något lös.

Överlinje
Överlinjen skall vara lätt stigande från manken mot bakstället.

Manke
Manken skall vara svagt markerad. Övergången från hals till rygg skall vara harmonisk.

Rygg
Ryggen skall vara mycket stark och smidig.

Ländparti
Ländpartiet skall vara förhållandevis kort. Det skall vara brett och ha mycket väl utvecklad muskulatur.

Kors
Korset skall vara långt och tämligen flackt.

Bröstkorg
Bringan skall vara måttligt bred med väl utvecklat förbröst. Bröstkorgen skall vara oval, djup och lång. De bakre revben skall nå långt bak.

Underlinje
Underlinjen skall i helhet stiga lätt bakåt. Buken skall vara lätt uppdragen.

Svans
Svansen skall vara medellång och som längst nå till hasen. Den skall vara högt ansatt och bäras vågrätt eller något nedåthängande.

Extremiteter

Framställ
Framifrån sedda skall frambenen vara raka och parallella. Från sidan sedda skall de vara placerade väl in under kroppen. Framstället skall vara välvinklat.

Skulderblad
Skuldrorna skall vara snedställda väl tillbakalagda med kraftig muskulatur.

Överarm
Överarmarna skall vara långa. Muskulaturen skall vara väl utvecklad och torr.

Armbåge
Armbågarna skall ligga väl an mot kroppen. De får varken vara inåt- eller utåtvridna.

Underarm
Underarmarna skall vara torra och lodrätt ställda. De skall ha kraftig benstomme och väl utvecklad muskulatur.

Handlov
Handlovarna skall vara starka.

Mellanhand
Mellanhänderna skall vara svagt vinklade.

Framtassar
Framtassarna skall vara ovala med väl välvda och väl slutna tår. Trampdynorna skall vara tjocka, motståndskraftiga och väl pigmenterade. Tassarna skall vara parallella i stillastående såväl som i rörelse. Klorna skall vara svarta eller hornfärgade.

Bakställ
Benstommen skall vara kraftig. Bakifrån sedda skall bakbenen vara raka och parallella. Bakstället skall vara välvinklat.

Lår
Låren skall vara breda och mycket muskulösa.

Knäled
Knäna skall vara starka.

Underben
Underbenen skall vara förhållandevis långa. De skall vara muskulösa och seniga.

Has
Hasorna skall vara starka.

Mellanfot
Mellanfötterna skall vara korta och lodrätt ställda.

Baktassar
Se framtassar.

Rörelser
Rörelserna skall vara lätt fjädrande och ha god räckvidd med bra steg fram och gott påskjut bak. Fram och bakbensrörelser skall vara parallella.

Hud
Huden skall vara kraftig och stramt åtliggande med undantag för halsskinnet.

Päls

Pälsstruktur
Pälsen skall vara tät och väl åtliggande, relativt grov och ha viss glans. Den skall vara finare på huvud och öron, grövre och längre på buk, lår och svans.

Färg
Pälsfärgen skall vara djupröd, hjortröd, rödbrun, rödgul eller blekt gul till lingul, eller rödgrå som kronhjortens vinterpäls, eller ha inslag av mörka stickelhår. Grundfärgen skall vara mest intensiv på ryggen. Nosparti och öron skall vara mörka. Svansen har ofta mörka stickelhår. Liten, ljus bröstfläck är tillåten.

Storlek/vikt

Mankhöjd
Hanhund: 47 - 52 cm Tik: 44 - 48 cm

Fel
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.

Allvarliga fel
- Köttfärgad nostryffel - Lätt över- eller underbett - Partiellt tångbett - Mycket lösa ögonlockskanter - Kraftig svank- eller karprygg - Mycket flat eller tunnformad bröstkorg - Kraftigt inåt- eller utåtvridna armbågar - Kraftigt överbyggt bakställ - Mycket trånga, kohasiga eller hjulbenta bakben, i stående såväl som i rörelse - För fin eller tunn päls - Kraftig färgavvikelse - Svart färg med röda tecken - Över- eller underskridande av mankhöjdsangivelsen

Diskvalificerande fel
- Skygghet - Påtagligt över- eller underbett - Korsbett - Avsaknad av tänder (förutom P1) - Ektropion - Entropion - Medfödd svansknyck

Nota bene
Hund får ej prisbelönas om den är aggressiv eller har anatomiska defekter som menligt kan påverka dess hälsa och sundhet.

Testiklar
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.