Hamiltonstövare

Här försöker vi samla den information som finns om rasen samt de regler som gäller för jaktprov och utställningar.

Rasstandard Hamiltonstövare

Ursprungsland/Hemland:
Sverige

Användningsområde:
Hamiltonstövaren är en skalldrivande hund som användes vid jakt på hare och räv. Den jagar som ensamhund och skall vara rådjursren.

FCI-Klassifikation:
Grupp 6, sektion 1:2

Bakgrund/Ändamål:
Hundar av stövarras har funnits i landet sedan 1500-talet. Jakten var fram till 1789 ett privilegium för adel och kungahus. Först i slutet av 1700-talet fick allmogen jakträtt. Stövarstammar hållna av adeln kom då att spridas i vidare kretsar. Hamiltonstövaren har en brokig bakgrund, där hundar från Sydtyskland och Schweiz ingår. Även engelska foxhounds och harrier ingår. Vid utställningen i Stockholm år 1886 visades 189 hundar av stövarras, bl a Pang och Stella, som ägdes av A P Hamilton. Dessa hundar anses vara ursprunget till dagens hamiltonstövare eller, som den första kallades, svensk stövare. 1921 fick den namnet hamiltonstövare, för att hedra minnet av SKK:s förste ordf�����������������������������������rande A P Hamilton. Hamiltonst varen betraktas som svensk nationalras.

Helhetsintryck:
Hamiltonstövaren skall vara trefärgad, rektangulär, proportionerligt byggd utan att vara tung. Den skall ge intryck av utpräglad kraft och uthållighet. Könsprägeln skall vara tydlig.

Uppförande/Karaktär
Hamiltonstövaren skall vara en vänlig hund med lugnt temperament.

Huvud:
Huvudet skall vara långsträckt med lätt välvd och måttligt bred hjässa.

Stop:
Stopet skall vara tydligt men ej överdrivet markerat.

Nostryffel:
Nostryffeln skall vara svart. väl utvecklad och med vida näsborrar.

Nosparti:
Nosryggen skall vara rak och parallell med hjässlinjen. Nosen skall vara kraftig, ovanifrån och från sidan sett i det närmaste jämnbred. Nospartiet skall vara långt. Avståndet från nosspetsen till den inre ögonvrån bör vara lika långt som avståndet från ögonvrån till nackknölen.

Läppar:
Överlappen skall vara tunn, åtliggande och vackert avrundad samt något överhängande. Hanhund skall ha mera lägg än tik.

Käkar/Tänder:
Saxbett. Tänderna skall vara kraftiga och väl utvecklade.

Kinder:
Kinderna skall vara flata.

Ögon:
Ögonen skall vara mörkbruna med lugnt uttryck.

Öron:
Öronen skall vara något kortare än avståndet från öronfästets främre kant till hälften av nosryggen. De skall vara ansatta så, att de vid lystring kan höjas till hjässans plan. Öronen skall vara mjuka och dess främre kant följa kinden med slätt fall.

Hals:
Halsen skall vara lång, kraftig och vackert övergå i kroppen. Hanhunden bör ha en markerad halsböjning. Halshuden skall smidigt och tätt följa underlaget.

Kropp

Manke:
Manken skall vara väl markerad.

Rygg:
Ryggen skall vara stark och plan.

Ländparti:
Länden skall vara muskulös och svagt välvd.

Kors:
Det svagt sluttande korset skall vara långt och brett.

Bröstkorg:
Bröstkorgen skall vara väl utvecklad, nå ner till armbågen, vara lång och med svagt välvda revben.

Underlinje:
Buklinjen skall vara obetydligt uppdragen.

Svans:
Svansen skall vara ansatt i rakt förlängning av rygglinjen och nå till hasen. Den bör vara kraftig vid roten och smalna av mot spetsen samt bäras rak eller svart sabelformad. När hunden rör sig skall svansen helst ej bäras över rygglinjen.

Extremiteter

Framställ:
Frambenen skall framifrån sett vara raka och parallella. Benstommen skall vara kraftig och i harmoni med hundens helhet.

Skulderblad:
Skuldrorna skall vara muskulösa med långa och väl tillbakalagda skulderblad, vilka skall sluta väl intill bröstkorgen.

Överarm:
Överarmen skall vara lång och väl vinklad mot skulderbladet.

Armbåge:
Armbågarna skall sluta väl an mot bröstkorgen och skall inte synas under bröstlinjen.

Mellanhand:
Mellanhanden skall vara fjädrande och endast svagt vinklad mot underarmen.

Tassar:
Tassarna skall vara ovala med väl välvda och slutna tår.

Bakställ:
Bakbenen skall bakifrån sett vara raka och parallella.

Lår:
Låren skall vara breda och muskulösa.

Knäled:
Knälederna skall vara väl vinklade.

Has:
Haslederna skall vara väl vinklade.

Mellanfot:
Mellanfoten skall vara kort och torr med lodrätt ställning i stillastående.

Tassar:
Baktassar se framtassar. Sporrar ej önskvärda.

Rörelser:
Rörelserna skall vara parallella och kraftfulla med god steglängd.

Pälsstruktur:
Pälsen skall bestå av grovt och tätt åtliggande hår, som inte får vara för kort. På huvudet och öronen samt på benens framsidor skall håret vara kort och glatt. På lårens baksidor och under svansen får håren vara längre.

Pälsfärg:
Hamiltonstövaren skall vara trefärgad. Manteln, halsens översida och svansens översida skall vara svart. Huvud, öron, kroppens underdel, bogar, lår och svansens undersida skall vara bruna. Färgen kan variera från gulbrun till varmt rödbrun. Vita tecken förekommer som bläs, på halsens under- och översida, på bringan och på benens nedre del och tassarna samt på svansspetsen.

Storlek/Vikt

Mankhöjd:
Hanhund 53-61 cm, idealhöjd 57 cm.
Tik 49-57 cm, idealhöjd 53 cm.

Fel:
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.

Ljusa ögon
Bristande könsprägel
Brett huvud, kort eller snipigt nosparti, kraftigt markerade kinder, framträdande nackknöl, konkav nosrygg
Över-, under- eller tångbett.
Kort, brant kors som medför att hunden rör sig underställt och med uppbruten svans
Mjuk rygg, skulderbladens spetsar skjuter upp över mankkotornas taggutskott
Svagt markerad mantel med rikliga inslag av bruna hår, eller att den svarta manteln går ner på bröstets nederdel och på bogar och lår
För stora eller felplacerade vita tecken
Tvåfärgad (gul-vit, svart-vit, brunsvart) eller mycket övertecknad i någon färg

Diskvalificerande fel:
Otillgänglig
Mankhöjd, som över- eller underskrider tillåten variation med mer än 1 cm
Kraftigt över- eller underbett

Testiklar:
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.